fortf. den 8 januari 09

För ett år sedan skrev jag något, ingen fått läsa. Men nu vet jag inte längre. Jag vill inte förlora och vem är jag?

"det regnar tjocka regndroppar"

Jag heter Johan. Jag väger runt 70-80kg. Jag har bruna ögon och färgat röd-brunt hår. Jag gillar att gå i märkeskläder och för tajta jeans. Jag bor i Vålberg och jag gick ner 17 kilo genom att bara röra på mig år 2007, men gick upp de flesta kilona igen när julen kom nalkandes. Allt detta är sant, och det är jag, men vem är jag?

Jo, jag är den där som fläker ut sig. Den där som tar stor plats och märks. Den där som har en framtoning av en med ett IQ på 70 någonting men egentligen har ett på 130. Ja, kanske är det så, att jag väljer min lite självsäkra och halv dumma framtoning eftersom jag inte vill bli märkt som en tönt eller plugghäst. Men varför skulle jag bli märkt som det? Jag är varken töntig eller någon plugghäst, jag är bara jag. Jag är den där som vill hjälpa till och stödja. Jag är en sån där person som kan släppa alla planer för att titta på film med sin farmor. Jag är den som ingen är rädd att berätta saker för och jag är den där som skvallrar när den är med XXXXX. Jag är ingen speciell men gud så speciell jag egentligen är.

Jag är en person som har egna problem och känslor som kan gå överstyr ibland. Jag har blivit kallad fjolla, idiot och bög så många gånger att det inte ens är någon idé att försöka räkna dom, och vet du vad? Det gör jag inte. Jag är den där killen som går med sina vänner och vräker ur sig kommentarer som "det regnar visst tjocka regndroppar idag" och alltid verkar glad. Jag är den som alltid verkar få andra på bra humör och alltid är en komiker. Men även jag som komiker har en mörk sida, en sida som gärna inte pratas om i mitt eget vimmel av kaotiska erfarenheter och känslosamma ögonblick. Förutom allt detta är jag även den där som inte har allt för svårt att sticka någon i ryggen eller sparka någon när den ligger ner. Jag är den som kommer med den där kommentaren som får bägaren att rinna över, bara för att min framtoning har ett visst kraftfullt sting. Många har märkt och kommenterat min framtoning och kallat den översittande och elak och vissa har kallat den för härlig och uppfriskande.

Vet du? Jag antar man skulle kunna säga att jag är som en superhjälte. Jag kanske inte kan flyga, bli osynlig eller springa jättefort så att det blir en rand av eld efter mina spår. Men jag är där för mina vänner när de har problem, och det är ju det som superhjältar gör, eller hur? Hjälper till med problem. Men är det därför jag finns? För att hjälpa mina vänner med deras problem? Hoppas inte. För jag är den som vill ha mitt eget liv. Jag är den som har sina närmaste 6 år klara framför sig. Jag är den enda som jag känner som har sitt karriärval helt klart för sig, men är det verkligen så klart för mig? Självklart är jag också den som ifrågasätter sina egna val och tycker att den är dum i huvudet för att den limiterar sina förmågor så.

Jag är den där personen som bara är där, den som alla kan umgås med. Den som man ska ta vara på. Trots mina tidigare förklaringar över hur jag är och vad jag är kapabel till, är jag en bra kompis. Jag är en kompis att räkna med, en sån som man borde ha. Jag förstår helt enkelt.

För att summera kan man alltså säga att jag heter Johan, är en person som märks och är snäll samtidigt som jag kan vara tvärtom och elak, en person som finns där när någon behöver prata och skulle lika gärna kunna gå runt i trikå. Ja, jag antar att det stämmer. I alla fall enligt mig själv, och det är väl det som betyder mest, eller hur?